I fredags följde jag min man på jobbet, skrev lite dagbok under resan.Skriver in det här nu som jag skrev det då.
" Här ute på landsbygden i Gunnarn mellan Lycksele och Storuman känns Ryssland närmare än det gjort på länge. Solen skiner, gamla hus, blå himmel med fluffiga moln.
En äldre herre satt bredvid mig från Umeå till Tvärålund.
Han var från Tvärålund men bor i Umeå nu, han hade bott i Göteborg i många år sa han.
När han klev av och stod vid en grusväg med hus i fjärran uppför en backe, så kändes det som att han hade varit borta i många årtionden och kom hem tillslut, överväldigad av barndomsminnen.
Men det är nog bara jag som har livlig fantasi, han tänkte nog inte så,hihi.
En doft av nånting sötaktigt sprider sig i bussen, som apelsin men på ett mer exotiskt sätt.
Bussen skumpar så jag kan knappt skriva.
Ett äldre par klev på i Lycksele för att sen kliva av i en liten by en bit norrut.
Han hette Ivan hörde jag, jag tänkte att det är ett ryskt namn, hade han bott där hade han kallats för Vanja av sin fru.
Det var gott om tid innan bussen skulle gå,så jag gick till Lilla Bageriet, hon gick först,men älgade iväg ( norrländskt uttryck som betyder att man går fort med långa kliv) så hon hann dit långt före mig.
Det är såna som kallas krutgummor.
Nu har vi åkt förbi alla byar, och kommer snart till Storuman,
Jag hade inte tänkt skriva nåt förrän vi kom hem, men det är nåt med att åka buss som gör mig till författare, plötsligt måste jag bara skriva ner alla tankar och känslor, NU , innan de försvinner.
En ögonvittnesskildring från Blå vägen, E12 till Storuman.
Annars läser jag en oerhört spännande bok, Draktårar av Dean R Koontz . "
fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar